På jakt efter Zlatans Milano

Text av: Louise Laurenius

Tidig sommar, 2012. Jag sitter på en spårvagn som tryggt tar sig fram genom ett soligt Göteborg. På sätet bredvid mig ligger min C-uppsats, undertecknad och godkänd. Ett stolt bevis på slutet av en personlig era. Ett kapitel är avslutat, nästa ska snart påbörjas. Någonstans vid Avenyn rotar jag runt i min väska och tar upp boken jag läser för tillfället. Jag är Zlatan Ibrahimovic. En otippad bok för en person med måttligt intresse av fotboll. Men det finns en anledning till att jag läser just den boken den där sommaren.

Men en avklarad kandidatexamen i bagaget har jag fått en praktikplats på den svensk-italienska handelskammaren i Milano till hösten. Jag ska flytta till Milano. Zlatans Milano. Den norditalienska metropolen jag aldrig tidigare besökt, trots min stora kärlek till Italien. Zlatans självbiografi använder jag som guide. Jag gör anteckningar i min almanacka. Skriver ner platser som Armani Privè, Just Cavalli och Via Monte Napoleone. Platser där Zlatan hänger. Platser där jag också tänker hänga. Jag må vara måttligt intresserad av fotboll, men jag ska banne mig se till att få en skymt av Zlatan, nu när vi kommer kalla samma stad vårt hem.

Den 25 augusti 2012 flyttar jag således ner till Milano. En månad tidigare, har Zlatan skrivit på för Paris Saint-Germain. Drömmen går i kras.

Praktiken som skulle vara i sex månader gav mersmak, och efter ett halvår är jag inte redo att lämna Milano. Snabbspola åtta år fram i tiden, och jag är fortfarande här, i Milano. Mitt Milano. Jag lämnade aldrig. Stannade kvar. Planen om att fortsätta studierna lades på hyllan när jag blev erbjuden jobb. Besvikelsen över att inte råka stöta på Zlatan på Milanos gator lade sig ganska snabbt. Det var ju en ganska orimlig dröm från början.

Istället är det jag som drar på mig min svenska landslagströja. Blir patriot. Cyklar till gymmet med Ibrahimovics namn på ryggen. Jag tar emot blickar och hejarop jag inte riktigt är beredd på. Viva la Svezia! Grande Ibra! Ma sei svedese come Ibra? King Ibra! Det är ingen tvekan om att det råder Zlatan-feber i Milano, fortfarande flera år efter att han flyttat till Paris.

Juldagarna 2019. Ett hopp tänds. Kan det vara sant? Överväger Zlatan att skriva på för AC Milan igen? Den 27 december 2019 kommer beskedet. Det är officiellt. Zlatan återvänder. Glädjen bland Milanos invånare är total. Kungen. Lejonet. Fenomenet. Han kommer tillbaka. Han ska se till att AC Milan tar sig tillbaka till de höjder där de en gång befann sig. Fotbolls-Milano glöder. Entusiasmen är stor och säsongskorten till San Siro säljer slut i rekordfart. Alla ser fram emot ett år med fotboll i världsklass. Personligen funderar jag på om Zlatan vill joina vår interna ”svenskar-i-Milano-grupp”. Absurt, såklart.

Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken slagit mig. Jag får nöja mig med att försöka få biljetter till La Madonnina, derbyt mellan AC Milan och Inter som alltid spelas inför full arena. Jag har sett derbyt live förr, men med Zlatan på plan skulle stämningen nå en helt ny nivå. Kom igen, Zlatan. Vi är redo för dig.

Sen kom Covid. Quel c*zzo di Covid. Drömmen gick i kras igen.

I skrivande stund är det fem dagar kvar tills La Madonnina spelas på San Siro. För tre veckor sedan togs beslutet att 1000 personer är tillåtna att se matchen live – på en arena med en kapacitet att ta emot över 80.000 fans. Jag är inte tillräckligt viktig för att vara bland de 1000 personerna. Matchen får jag se hemma i soffan. Med en bit parmesan i ena handen, ett glas Amarone i den andra. Att se fotboll på detta vis har också sina fördelar. Kanske tar jag på mig landslagströjan med Ibrahimovic namn på ryggen. Om jag får feeling.

Ingenting är längre som förut. Fotbollsfebern är inte längre lika tydlig på Milanos gator och torg. Vinster och förluster firas och sörjes inom husets fyra väggar. Men att ett virus som slagit ut större delen av världen, skulle sätta stopp för Zlatan? Skulle inte tro det. God iZ back and watches over you. För att citera honom själv.