Text av: Tomas Bacoccoli

Livet ger oss stödhjul, tills vi är ungefär tjugofem år gamla. Sedan tas stödhjulen bort. Då känns det som att någon håller i pakethållaren istället, det är fortsatt lite vingligt liksom men det funkar. Någon gång efter 40 är det som att livet till sist helt släpper taget om oss. Vinkar och säger lycka till. Eller fuck off. Nu får du klara dig själv.

Då kan vad som helst hända.

Det var så det kändes när jag upptäckte att pappa hade Alzheimer. Världen sögs ihop och blev liten. Pappa satt nere på vår förfallna vingård i Umbrien, ensam och förvirrad. Och själv var jag mitt uppe i karriären i Stockholm, otålig och upptagen. Med klipp i steget mellan mötena på Birger Jarlsgatan, fladdrande kavaj, telefon mellan axel och öra.

Där och då släppte livet taget om min pakethållare.

Min fru Elin och jag hade två alternativ. Vi kunde ta hem pappa till Sverige, hitta ett boende till honom på Lidingö, där vi bodde. Eller så kunde vi åka ner till landsbygden i Italien, ta hand om pappa och rusta upp gården. Men då var vi tvungna att släppa allt det vi byggt upp under våra år tillsammans. Säga upp oss från jobben inom media och finans. Säga hej då till vänner och trygg skola och dagis.

Till sist valde vi att ge våra tre barn var sitt italienska-lexikon, packa bilen och innan vi visste vad som hänt satt vi på Öresundsbron på väg mot våra nya liv, som då var allt annat än utstakade. Utan tvekan det svåraste jag tagit mig för.

Det som hände mellan den där augustieftermiddagen på Öresundsbron och fram till idag skulle man kunna skriva en bok om. Det har jag gjort. Typ. Den kommer i maj så jag får berätta mer om det någon annan gång.

Hur som helst, nu har det gått sju år sedan vi fattade det där beslutet och idag driver Elin och jag ett bolag här nere som gör olivolja, pasta och choklad under eget varumärke. Dessutom säljer vi färsk tryffel till Sverige och har en söt liten butik i vår medeltidsby Corciano, med skandinavisk inredning och lokala viner och delikatesser till turister.

Vi har gjort om den gamla vingården till en häst-och olivgård och svurit på att vad vi än hittar på framöver ska vi alltid ha tid för barnen. Och för det vi älskar allra mest. Elin rider och jag skriver, ibland samtidigt och tillsammans.

Men vår gård, Santa Croce, är också en passion. Alla djuren. Och vår olivolja, Umbriens gröna guld, som inte är något vi kan ta cred för själva. Många av träden har levt i flera hundra år och kommer leva långt efter det att vi inte finns längre. De växer på stenig mark, mellan tre- och fyrahundra meter över havet och det bästa jag vet är att skörda de där små fasta oliverna i oktober varje år. Att gå i dimman på morgonen med trästege och kratta under armen, korg med prosciutto-mackor och bubbelvatten. Rulla ut näten och invänta Elin och barnen. Att grilla salsiccia i pizzaugnen på kvällen efter skörden, kvistar i håret. Och smaka på årets nya vin framför elden.

Det är inget fel på Birger Jarlsgatan och kavajer, jag älskade Stockholm, men det här är en annan grej. Jag antar att det är så när livet släpper taget om pakethållaren, vad som helst kan hända. Som till exempel att hamna här, framför dina ögon.

Umbrien är lite som en dammig, gammal skattkista som jag tänkte öppna här i GodaItalien.se. Regionen har alltid legat i skuggan av regioner som Toscana, Piemonte och Sicilien. Men det har inte bara varit en nackdel. När du går in på en restaurang i Umbrien står det till exempel aldrig en tysk i köket (inget fel på tyskar alltså, missförstå mig inte), folk är inte trötta på turister och du hittar sällan rätter som pasta med lax på menyn. Råvarorna, maten och vinet, allt är genuint och närodlat. De bästa restaurangerna har inte ens en skriven meny. Det är säsongerna som bestämmer. Tomat, kronärtskocka, fave-böna, sparris eller tryffel. Det som växer. Just nu.

Nu ska jag gå och hämta ägg i hönsgården. Hönorna har äntligen fattat att våren är på väg. Sedan ska jag ta en promenad till granngården och köpa lika mycket guanciale som pancetta (för att slippa för sur eftersmak, som det kan bli om man endast använder guanciale, som i originalreceptet). Så Ikväll blir det carbonara. Med persilja.

A presto