Text av: Tomas Bacoccoli

En dag får jag ett mejl från en person som jag aldrig träffat men det är nåt med namnet jag känner igenNatalie Montanari… Det ringer en klocka.

Läser namnet sakta igen. Då kommer en serie minnen tillbaka. Nu vet jag. Jag har ju till och med varit i hennes föräldrahem i Fano, suttit vid hennes farmors generösa matbord och åkt i hennes pappas beach buggy på stranden. Jag var i och för sig knappt sju år gammal och Natalie var nog inte ens född.

Och just det, jag har ju skrivit in hennes pappa i boken också. Visserligen anonymt, som många andra, men ändå, han är med i En bastu i Umbrien

Natalie skriver, ”I söndags fick jag din bok i morsdagspresent!Har sträckläst den. Förstod direkt att det var min pappa på sidan X, men tänk!” Jag läser hela Natalies brev, som är långt och känslosamt. Hon säger att hon känner igen sig i boken och jag tänker att jag måste ringa henne.

Foto: Natalie Montanari

När jag skrivit klart boken, den plötsligt är färdig och inlämnad var det som att någon tog bort tallriken medan jag åt något gott. Vänta lite, jag är inte klar! En saknad uppstår. Det tar ett tag att vänja sig, jag har ju umgåtts med den här texten länge. Vi har gråtit och skrattat tillsammans i fem års tid, jag och texten, aldrig bråkat med varandra och vi har alltid längtat till nästa möte, nästa sittning, nästa chans att ta förhållandet framåt.

Men allt det där släpper alltså. Som att föda och uppfostra ett barn. När barnet är vuxet flyttar det hemifrån och man får en ny relation till det. Jag har påverkat färdigt, vi lever våra liv parallellt. Nu är berättelsen inte min längre, som min förläggare försiktigt sa. Den är alla andras. Den är Natalies.

Det första jag berättar för Natalie när jag får tag i henne är om mina minnen i Fano. Hennes pappa och hennes farmors mat. Hon skrattar igenkännande. Natalies pappa Paolo Montanari (som gick bort för 20 år sedan) skrev restaurang-historia i Sverige. Hans krogar Östergök, Martini och Capri är legendariska, för att inte tala om Teatergrillen, Riche och Restaurang J ute i Nacka. Natalie är uppvuxen mellan restaurangborden, men trodde väl aldrig själv att hon skulle jobba i branschen.Pappa Paolo jobbade alltid, var nästan aldrig hemma och ändå valde hon till sist att följa i pappas fotspår, när hon öppnade Trattoria Montanari, på Grev Turegatan i Stockholm. Varför det?

”Men idag finns internet, Tomas. Pappa hade inte internet. Jag gör det mesta hemifrån. Plus att jag ju bara har en restaurang att sköta. Pappa hade tusen projekt hela tiden.”

Natalie har rätt. Det är andra tider.

Jag har aldrig ätit på Trattoria Montanari men förstår att det måste vara gott när jag hör Natalie beskriva hur det svåraste är att hålla allt så enkelt som möjligt. Jag håller med, det är där de flesta går vilse i det italienska köket. De vill gärna ta det vidare, vita dukar, kypare med svarta kavajer, sofistikerade smaker, avsmakningsmenyer och priser därefter. Men det är ju inte det som är Italien! Italien är enkelt. Italien är för alla. Hon berättar om hur farmors matbord i Fano varit en måttstock, en ledstjärna. Dofterna och smakerna.

Vi pratar om våra pappor, som alltså var kompisar för över 40 år sedan. Båda bångstyriga italienare av årgång 1943. Jag ser dem plötsligt framför mig på Natalies restaurang. Två gamla kompisar som inte sett varandra på länge, ett tänt ljus som fladdrar när de pratar. Ett glas vin och ett gäng rätter på bordet som inte går att hitta i någon meny. De sitter där och dricker och äter, återförenade tack vare en bok – min bok! En bastu i Umbrien. Jag är stolt över att boken gjorde så att våra familjer fick kontakt igen. Efter mer än fyrtio år.

Nästa gång vi är i Stockholm ska vi banne mig gå till Trattoria Montanari och äta, hela familjen.

Läs också:
Oss svenskitalienare emellan
Alexandra Zazzi och farmors mat
Vår ambassadör Jan Björklund