Text av: Tomas Bacoccoli

 

Hösten är här. Nästan. Men familjen har fortfarande inte fått någon riktig semester. Snart börjar skolorna, sommarlovet är då slut och jag har börjat ge upp tanken på semester och återupptagit min jakt på svenskitalienare.

Och det finns verkligen många. Man måste välja, så jag börjar med att ställa in siktet på tre alldeles speciella svenskitalienare: Kristina Kappelin, Albin Ekdal och Cia Berg.

Cia Berg, ni vet hon som spelade i Ubangi med Orup och framförallt i det coola bandet Whale, tillsammans med Henrik Schyffert. Hennes rock n roll-karriär i all ära, men jag lärde känna henne på ett annat sätt. Det var i tidiga tonåren, då MTV inte fanns än, inte på min svenska teveapparat i radhuset i Skarpäng i alla fall. Jag vet, det är så gammal jag är. Vi hade en teveapparat som man slog till hårt i sidan för att den inte skulle flimra. Inte konstigt att skägget är grått och att barnen skäms när jag är högljudd. Minns i alla fall hur jag låg på soffan hemma och lyssnade på blandat. Bruce Springsteen, Twisted Sisters, The Rolling Stones, Wham och Madonna. Höjde skiten ur volymen på den där stereon i vardagsrummet som i vanliga fall bara spelade opera och klassiskt. Låg där i vår paisleymönstrade soffa och blundade mig bort till en annan värld, till en blandning av Paint it Black och Last Christmas. Två kanaler på teven. Och det enda program jag brydde mig om var musikprogrammet Bagen med – den numera ikoniska – Cia Berg. Jag tror inte jag missade ett enda avsnitt. How could I. Alla nya låtar, alla färgglada videos och Cia och det där leendet som aldrig tog slut.

 

Foto: Cia Berg, foto©Pietro Basoccu

 

När jag sa till en kompis att jag letade efter coola svenskitalienare sa han “Cia Berg bor i Italien, Tomas. Hon heter något annat tror jag, men hon bor i Italien”. Så jag började leta. Och för ett tag sedan hittade jag henne, på Sardinien. Carina Soro, som hon heter, driver tillsammans med sin man en bokhandel med skönlitteratur i den lilla staden Tortolì på Sardinien. Jag skickar genast min bok En bastu i Umbrien till Cia, hon läser den och inom ett par veckor har vi fått kontakt. Och under tiden har jag börjat mejla med både Kristina Kappelin och Albin Ekdal.

Efter första samtalet med Cia undrar jag hur det är att leva på Sardinien. Den där maten hon berättar om, osten med levande larver och det där märkliga språket. Dialekter i Italien är som olika språk, de skvallrar om tiden innan Italien var Italien.

 

 

Allt låter i alla fall exotiskt för någon på fastlandet. Isolani sono strani, finns det ett italienskt talesätt som säger. Det betyder ungefär ”ö-människor är konstiga”. Jag har alltid sett mig själv som en ö-människa. På kvällen berättar jag för Elin om samtalet och hon påminner mig om att vi har direktflyg till Sardinien från Perugia. Och vi har ju fortfarande inte fått semester i år. Det är sant. Stränderna utanför Tortolì och Arbatax lyser upp matrummet från datorskärmen. Det vattnet.

Jag bokar flygbiljetter.

Att som svensk kvinna komma från Sverige och bo på en ö i Italien är en historia som är för stor för en man att berätta. Jag överlåter det åt Cia själv. Men en scen fastnade när vi pratade, jag i min butik och hon i sin bokhandel. Cia hade inte bott i Italien särskilt länge, men jag tror hon stod och hängde tvätt i sin trädgård när en ung man stormade in genom grinden och såg sig runt, varpå Cia vänligt frågade om det fanns något hon kunde hjälpa till med.

 

”Jag har hört att det bor en svenska här! Vet du var hon är?” flämtade mannen. ”Det är jag som är svenska.” svarade Cia.

 

Mannen såg tyst på Cia, betraktade kisande hennes mörka hår och hennes mörka ögon. Hans ansiktsuttryck förändrades. Sen sänktes hans tidigare så förväntansfulla axlar och han bara vände sig om och gick därifrån.

Vi landar på Sardinien hela familjen, redo att äta all den där maten som jag och Cia pratat om på telefon. Och vilka smaker. Från spaghetti alle vongole med bottarga, till fisk och skaldjur, tonfisk och bläckfisk på sjuhundra olika sätt och lätta kalla vita viner. Från det till det tunna krispiga guttiau-brödet, de enkla restaurangerna med pastarätter för knappa 45 kronor och det typiska kylda röda vinet Cannonau.

Sardinien har en bred och djup matkultur.

 

 

När vi pratar om mat så frågar jag Cia vad hon tror att svenskar missar när de lagar pasta. Och vi är helt överens. Det enkla. De missar småsakerna, säger Cia, och ger mig ett fantastiskt exempel. Hon var och spelade i London med sitt band och en kväll var alla för trötta för att gå ut. Trötta och hungriga. Jag kan laga något enkelt, utbrast Cia då, en smörpasta! Hennes misstänksamma vänner undrade vad hon snackade om. Vadå smörpasta? Hur fan ska det kunna bli gott?

Jag skrattar, för precis som Cia vet jag att smörpasta kan vara bland det godaste som finns på hela jordklotet. Pasta, gott smör (riktigt smör), lite pastavatten, pyttelite svartpeppar och parmesanost. Och ett glas rött. Herregud. Men det måste göras på rätt sätt och man måste använda rätt pasta.

Och det var precis det Cia gjorde den där kvällen i London. Hennes vänner hade bara gapat av förvåning. Ingen hade kunnat ana att något så enkelt hade kunnat bli så gott.

Vädret ska bli sämre så vi bestämmer oss för att åka och spendera en heldag i Cagliari. Jag lämnar efter mig en signerad bok i Cias och hennes man Stefanos fina bokhandel, utifall att någon svensk skulle titta in där. Och vi säger hej då.

Jag kommer på att Albin Ekdal faktiskt spelade fotboll för just Cagliari i flera år och när alla andra gått och lagt sig skriver jag till honom och frågar om det är något vi inte ska missa i den stad han ju borde känna till mycket väl. Så fort jag skickat mejlet ångrar jag mig. Varför tänkte jag inte på det. Albin är ju på landslagssamling. Imorgon ska svenska landslaget spela mot Spanien och vem är jag att störa honom inför uppladdningen av världens match. Att jag alltid ska vara så jävla spontan liksom.

Men redan morgonen därpå har Albin tagit sig tid att svara. Han tycker vi ska gå och äta hos hans käre vän Luigi Pomata. Säg till Luigi att jag skickat dig. Och hälsa!

 

 

Restaurangbesöket blir det sista vi får uppleva av Sardinien och vilken upplevelse. Sardisk mat med en gnutta galenskap. Fantastiskt vin. Och på Elliots mobiltelefon följer vi samtidigt Albin och hela svenska landslaget mot Spanien. Och ni vet ju alla hur det gick.

När vi landar i Perugia är det friskt i luften. På dagen når vi fortfarande upp till temperaturer på runt 30 grader, men det känns ändå i luften, att hösten är på väg. Om en månad skördar vi oliver. Men innan dess fortsätter jag rapportera vidare, om oss svenskitalienare emellan

 

 

 

Läs också:
Oss svenskitalienare emellan

Alexandra Zazzi och farmors mat

Vår ambassadör Jan Björklund