Återkomsten till det goda Italien
Text av: Louise Laurenius
Omständigheter i världen gjorde att jag åkte hem till Skåne i november för snart ett år sedan. Jag trodde jag skulle stanna kvar någon månad eller två men plötsligt hade det passerat nio månader och hösten var återigen på ingång. Med hösten kom också längtan tillbaka till Italien och så fort jag fick möjlighet satte jag mig på första bästa flyg till Milano. Efter att jag blivit fullvaccinerad, tagit antigen-test, fyllt i en deklaration om att jag är fullt frisk och bunkrat upp med ett gäng nya munskydd vill säga. Den nya verkligheten ser annorlunda ut, men drömmen om Italien är den samma. För mig och för många andra.
När jag skriver den här texten, sitter jag i min lägenhet några få minuters promenad från Piazza del Duomo i Milano. Det är början av september och sommaren håller sig fortfarande krampaktigt fast. Jag tittar ut genom balkongdörrarna och ser solen måla skuggor på innergårdens väggar. Fönsterluckorna hos grannarna står öppna och ibland hör jag enstaka ord av deras konversationer. Det är lördag. Det doftar ljuvligt från långkoket hemma hos signora Martinelli längst ner i byggnaden. Hennes make har gått bort och barnen bor i Kalabrien – jag undrar vem hon egentligen lagar mat till? Ibland föreställer jag mig att jag går ner och knackar på. Tar med mig en flaska vin och frågar om vi ska äta lunch tillsammans. Jag vet inte varför jag inte har gjort det än. Kanske är det min svenska sida som säger att jag inte ska tränga mig på.
Någonstans i periferin hör jag spårvagnen tuffa förbi. Nummer tre. Den går hela vägen ner till Navigli och stannar precis utanför en av mina favoritgelaterior, La Gelateria della Musica. Jag har inte hunnit äta någon gelato sedan jag kom tillbaka. Det borde egentligen vara prio, men jag har istället behövt fokusera på att städa bort nio månaders damm från lägenheten. Även drömlivet i Italien har en verkligenhet som inte går att försköna.
Men det är ju just det där. Att även om vardagssysslorna är lika tråkiga i Italien som i Sverige, så är vardagen by default ljuvligare. Det är de små sakerna, som att du kan belöna dig själv med en espresso från den lokala baren efter att du dammsugit klart, eller börja måndagsmorgonen med en nygräddad brioche på väg till jobbet. Saker som gör att livet blir lite mer anspråkslöst här. Spontant, om du så vill. Det är också precis därför jag har stannat kvar i landet så länge. När jag först satte min fot på italiensk mark för flera år sedan, flög söndagsångesten ut genom fönstret – här kan en måndag nämligen vara lika härlig som en fredag.
I dagarna som kommer ska jag fokusera på att ta igen några av alla de stunder jag gick miste om under mina månader i Sverige. Jag ska möta upp mina vänner för aperitivi. Den bästa stunden på dagen där vi uppdaterar varandra om livet. Skrattar åt varandras historier och klagar i samklang på saker som gör oss frustrerande. Allt samtidigt som kyparen serverar oss vin och antipasti. Jag ska dricka min beskärda del av espressi macchiati. Gärna från Caffè Napoli där de blandar ner en söt cremina i sin espresso; när man trodde att en enkel kopp italiensk kaffe inte kunde bli godare, bevisar de att den visst kan det. Jag ska äta min första gelato på hela året. På hela året. En vanlig italiensk sommar snittar jag en glass om dagen. Pistagesmaken är given, vilken som får ackompanjera den åter står att se.
Jag ska äta pizza. Oj, vad jag ska äta pizza. Under min tid i Skåne har jag nördat ner mig i pizzans stora konstform och med hjälp av ett pizzastål och kvalitetsmjöler från Italien har jag lyckats göra en riktigt bra neapolitansk version på hemmaplan. Men hur bra pizzan än smakar, är det något som saknas. Atmosfären. Att gå in på en anspråkslös pizzeria där stenugnen står och brinner. Där pizzabagarna trycker ut degar på löpande band och drar skämt sinsemellan medan de toppar degen med tomatsås och mozzarella. Där radion spelar någon gammal italiensk låt av Mina eller Lucio Dalla – inte för att man ska vara pretentiös och spela något italienskt i bakgrunden, utan för att det är vad man faktiskt lyssnar på.
Men mest av allt ska jag bara njuta av att vara i nuet. Gärna med ett glas Barolo i handen.
Besök Louises hemsida – primaveracontent.se
Läs också:
Aperitivo – ett kulturellt fenomen
Återkomsten till det goda Italien
Text av: Louise Laurenius
Omständigheter i världen gjorde att jag åkte hem till Skåne i november för snart ett år sedan. Jag trodde jag skulle stanna kvar någon månad eller två men plötsligt hade det passerat nio månader och hösten var återigen på ingång. Med hösten kom också längtan tillbaka till Italien och så fort jag fick möjlighet satte jag mig på första bästa flyg till Milano. Efter att jag blivit fullvaccinerad, tagit antigen-test, fyllt i en deklaration om att jag är fullt frisk och bunkrat upp med ett gäng nya munskydd vill säga. Den nya verkligheten ser annorlunda ut, men drömmen om Italien är den samma. För mig och för många andra.
När jag skriver den här texten, sitter jag i min lägenhet några få minuters promenad från Piazza del Duomo i Milano. Det är början av september och sommaren håller sig fortfarande krampaktigt fast. Jag tittar ut genom balkongdörrarna och ser solen måla skuggor på innergårdens väggar. Fönsterluckorna hos grannarna står öppna och ibland hör jag enstaka ord av deras konversationer. Det är lördag. Det doftar ljuvligt från långkoket hemma hos signora Martinelli längst ner i byggnaden. Hennes make har gått bort och barnen bor i Kalabrien – jag undrar vem hon egentligen lagar mat till? Ibland föreställer jag mig att jag går ner och knackar på. Tar med mig en flaska vin och frågar om vi ska äta lunch tillsammans. Jag vet inte varför jag inte har gjort det än. Kanske är det min svenska sida som säger att jag inte ska tränga mig på.
Någonstans i periferin hör jag spårvagnen tuffa förbi. Nummer tre. Den går hela vägen ner till Navigli och stannar precis utanför en av mina favoritgelaterior, La Gelateria della Musica. Jag har inte hunnit äta någon gelato sedan jag kom tillbaka. Det borde egentligen vara prio, men jag har istället behövt fokusera på att städa bort nio månaders damm från lägenheten. Även drömlivet i Italien har en verkligenhet som inte går att försköna.
Men det är ju just det där. Att även om vardagssysslorna är lika tråkiga i Italien som i Sverige, så är vardagen by default ljuvligare. Det är de små sakerna, som att du kan belöna dig själv med en espresso från den lokala baren efter att du dammsugit klart, eller börja måndagsmorgonen med en nygräddad brioche på väg till jobbet. Saker som gör att livet blir lite mer anspråkslöst här. Spontant, om du så vill. Det är också precis därför jag har stannat kvar i landet så länge. När jag först satte min fot på italiensk mark för flera år sedan, flög söndagsångesten ut genom fönstret – här kan en måndag nämligen vara lika härlig som en fredag.
I dagarna som kommer ska jag fokusera på att ta igen några av alla de stunder jag gick miste om under mina månader i Sverige. Jag ska möta upp mina vänner för aperitivi. Den bästa stunden på dagen där vi uppdaterar varandra om livet. Skrattar åt varandras historier och klagar i samklang på saker som gör oss frustrerande. Allt samtidigt som kyparen serverar oss vin och antipasti. Jag ska dricka min beskärda del av espressi macchiati. Gärna från Caffè Napoli där de blandar ner en söt cremina i sin espresso; när man trodde att en enkel kopp italiensk kaffe inte kunde bli godare, bevisar de att den visst kan det. Jag ska äta min första gelato på hela året. På hela året. En vanlig italiensk sommar snittar jag en glass om dagen. Pistagesmaken är given, vilken som får ackompanjera den åter står att se.
Jag ska äta pizza. Oj, vad jag ska äta pizza. Under min tid i Skåne har jag nördat ner mig i pizzans stora konstform och med hjälp av ett pizzastål och kvalitetsmjöler från Italien har jag lyckats göra en riktigt bra neapolitansk version på hemmaplan. Men hur bra pizzan än smakar, är det något som saknas. Atmosfären. Att gå in på en anspråkslös pizzeria där stenugnen står och brinner. Där pizzabagarna trycker ut degar på löpande band och drar skämt sinsemellan medan de toppar degen med tomatsås och mozzarella. Där radion spelar någon gammal italiensk låt av Mina eller Lucio Dalla – inte för att man ska vara pretentiös och spela något italienskt i bakgrunden, utan för att det är vad man faktiskt lyssnar på.
Men mest av allt ska jag bara njuta av att vara i nuet. Gärna med ett glas Barolo i handen.
Besök Louises hemsida – primaveracontent.se
Läs också:
Fyra fantastiska recept !
Tortino di cioccolato con cuore fondente
Chokladfondant är en lyxig och smakrik efterrätt med en djup smak av choklad. Servera som den är eller med din favorit-gelato...
Limoncello spritz
Sommarens fräschaste drink, perfekt till en aperitivo! Blanda 3 delar prosecco, 2 delar limoncello och 1 den sodavatten..
Barbabietole arrosto con burrata
En ljuvlig vegetarisk rätt där den naturliga sötman i betorna och den härliga krämigheten i burratan möts i en perfekt harmoni.
Ricciarelli
Det här kakreceptet är precis vad du behöver i din arsenal för att imponera på familj och vänner. Ricciarelli är mjuka mandelkakor som är typiska för Siena.