Alexandra Zazzi och farmors mat
Text av: Tomas Bacoccoli
Jag har fyrtio minuter på mig när jag ringer Alexandra Zazzi, sen måste jag åka och hämta ut barnen från skolan, mitt emot baren hos Angelo
Alexandra har bott längre i Italien än jag
Men nu har hon inte bott här sen hon var elva år gammal. Hon minns att hennes kompisar i Italien tyckte att det var så spännande att hon var halvsvensk. Precis som jag så har Alexandra en svensk mamma och en italiensk pappa och det är i det vi hittar varandra, jag och Alexandra. Det är svårt att förklara hur det känns kommer vi fram till, det där med att vara både och. Och varken eller. Hur kan vi förklara det för er andra? Det är som att se världen lite från sidan. Man observerar liksom. Som att kolla på en fotbollsmatch och inte heja på något av lagen, men ändå älska spelet och njuta av stämningen inne på arenan. Jag säger att Alexandra antagligen kommer känna sig hemma i min bok, En bastu i Umbrien. Jag säger att den handlar om henne också på något sätt.
”Här är jag kortklippt!”
Sen kommer vi in på maten i norra Italien
runt byn där hon bodde utanför Rapallo. Allt låter så annorlunda om man jämför med Umbrien och jag kan riktigt känna dofterna av maten hon beskriver, från området nära havet runt Genova. Focaccia al formaggio från Zoagli, sugo di noci och fritto misto.
Vem var det som gjorde henne intresserad av matlagning?
Absolut farmor! Och pappas mormor. Alexandra minns hur föräldrarna ordnade med parmesan, pancetta och basilika när de skulle åka bil hem till Sverige på somrarna. En kylbox med italienska delikatesser som hennes italienska farmor beställt hemma i Sverige. För det var just det, Sverige var alltid hemma för familjen Zazzi. Och så småningom flyttade de också tillbaka hem, till Sverige.
Jag tar med mig Alexandra ut till bilen i telefonen
Förklarar att jag måste åka och hämta pojkarna i skolan nu. Vi förbereder oss på att lägga när hon berättar om ett familjerecept som fångar mitt intresse. ”Ris på mormors vis” (pappas mormor alltså, Riso della nonna). Hon beskriver det som att en del av riset är mjukt och resten förblir krispigt. Wow. Det låter underbart, jag vill smaka.
Nu parkerar jag bilen och börjar gå mot skolan
Det har varit ett trevligt samtal. Jag har bara en fråga kvar till Alexandra:
”Vad saknar du med i Italien?”
Hon svarar utan att tänka.
”Man blir sedd där!”
Tystnad.
”Vad menar du?” Jag är framme vid baren hos Angelo.
”Jo, det är så generöst och nyfiket på nåt sätt. Man kan kliva in på en bar och ta en kaffe.” förklarar Alexandra och fortsätter. ”Och nästa dag när jag kommer in där så hälsar de på mig som att de känner mig.” Hm.
Barnen börjar komma ut ur skolan, men Alexandra har precis sagt något jag vill anteckna. Jag hittar en penna i bakfickan och går in på baren
”Angelo, mi dai un pezzo di carta, per favore?” Angelo, har du lite papper, typ.
Angelo är upptagen men svarar att jag kan ta en servett att skriva på om jag har bråttom. Jag drar ut en ur servetthållaren. På andra sidan luren hör jag att Alexandra skrattar medan jag antecknar.
”Åh, det är det där jag saknar!” utbrister hon, sen lägger hon eftertänksamt till, ”Man kanske skulle tillbaka till rötterna ändå…”
”Började tidigt med kökstjänst hemma hos min älskade Nonna.”
Lästips:
Tomas Bacoccolis bok ”En bastu i Umbrien”
Alexandra Zazzi och farmors mat
Text av: Tomas Bacoccoli
Jag har fyrtio minuter på mig när jag ringer Alexandra Zazzi, sen måste jag åka och hämta ut barnen från skolan, mitt emot baren hos Angelo
Alexandra har bott längre i Italien än jag
Men nu har hon inte bott här sen hon var elva år gammal. Hon minns att hennes kompisar i Italien tyckte att det var så spännande att hon var halvsvensk. Precis som jag så har Alexandra en svensk mamma och en italiensk pappa och det är i det vi hittar varandra, jag och Alexandra. Det är svårt att förklara hur det känns kommer vi fram till, det där med att vara både och. Och varken eller. Hur kan vi förklara det för er andra? Det är som att se världen lite från sidan. Man observerar liksom. Som att kolla på en fotbollsmatch och inte heja på något av lagen, men ändå älska spelet och njuta av stämningen inne på arenan. Jag säger att Alexandra antagligen kommer känna sig hemma i min bok, En bastu i Umbrien. Jag säger att den handlar om henne också på något sätt.
”Här är jag kortklippt!”
Sen kommer vi in på maten i norra Italien
runt byn där hon bodde utanför Rapallo. Allt låter så annorlunda om man jämför med Umbrien och jag kan riktigt känna dofterna av maten hon beskriver, från området nära havet runt Genova. Focaccia al formaggio från Zoagli, sugo di noci och fritto misto.
Vem var det som gjorde henne intresserad av matlagning?
Absolut farmor! Och pappas mormor. Alexandra minns hur föräldrarna ordnade med parmesan, pancetta och basilika när de skulle åka bil hem till Sverige på somrarna. En kylbox med italienska delikatesser som hennes italienska farmor beställt hemma i Sverige. För det var just det, Sverige var alltid hemma för familjen Zazzi. Och så småningom flyttade de också tillbaka hem, till Sverige.
Jag tar med mig Alexandra ut till bilen i telefonen
Förklarar att jag måste åka och hämta pojkarna i skolan nu. Vi förbereder oss på att lägga när hon berättar om ett familjerecept som fångar mitt intresse. ”Ris på mormors vis” (pappas mormor alltså, Riso della nonna). Hon beskriver det som att en del av riset är mjukt och resten förblir krispigt. Wow. Det låter underbart, jag vill smaka.
Nu parkerar jag bilen och börjar gå mot skolan
Det har varit ett trevligt samtal. Jag har bara en fråga kvar till Alexandra:
”Vad saknar du med i Italien?”
Hon svarar utan att tänka.
”Man blir sedd där!”
Tystnad.
”Vad menar du?” Jag är framme vid baren hos Angelo.
”Jo, det är så generöst och nyfiket på nåt sätt. Man kan kliva in på en bar och ta en kaffe.” förklarar Alexandra och fortsätter. ”Och nästa dag när jag kommer in där så hälsar de på mig som att de känner mig.” Hm.
Barnen börjar komma ut ur skolan, men Alexandra har precis sagt något jag vill anteckna. Jag hittar en penna i bakfickan och går in på baren
”Angelo, mi dai un pezzo di carta, per favore?” Angelo, har du lite papper, typ.
Angelo är upptagen men svarar att jag kan ta en servett att skriva på om jag har bråttom. Jag drar ut en ur servetthållaren. På andra sidan luren hör jag att Alexandra skrattar medan jag antecknar.
”Åh, det är det där jag saknar!” utbrister hon, sen lägger hon eftertänksamt till, ”Man kanske skulle tillbaka till rötterna ändå…”
”Började tidigt med kökstjänst hemma hos min älskade Nonna.”
Lästips:
Tomas Bacoccolis bok ”En bastu i Umbrien”
Mer av Tomas Bacoccoli !
Vår ambassadör Jan Björklund
Oss svenskitalienare emellan,Reportage,Tomas Bacoccoli
ambassadör Jan Björklund. Jag ska träffa Jan Björklund idag. I Rom. Det känns stort på något sätt. Inte bara för att det är Jan alltså. Jag ska ju få åka till storstan. Jag kollar på gympaskorna och kängorna där jag står nyduschad och
Lite peperoncino skadar aldrig
Jag började laga mat i femtonårsåldern och sedan dess har peperoncinon varit min bästa vän i köket. Och de svenska vänner som jag introdud..
Hur hamnade jag här
Livet ger oss stödhjul, tills vi är ungefär tjugofem år gamla. Sedan tas stödhjulen bort. Då känns det som att någon håller i pakethållaren istället, det är fortsatt lite vingligt liksom men det funkar.
Umbricelli med Bianchetto
Reportage,Pasta,Vi Gillar,Tomas Bacoccoli
Umbricelli .. Fåglarna kvittrar och jackan hänger kvar hemma i hallen. Våren är här. Det är snart dags att klippa olivträden. Och man kan ana vildsparrisen i diket.
Mer av Tomas Bacoccoli !
Vår ambassadör Jan Björklund
ambassadör Jan Björklund. Jag ska träffa Jan Björklund idag. I Rom. Det känns stort på något sätt. Inte bara för att det är Jan alltså. Jag ska ju få åka till storstan. Jag kollar på gympaskorna och kängorna där jag står nyduschad och
Violettas Panzanella
Skär brödet i kuber och lägg i en vid skål och täck med vattnet utblandat med vitvinsvinäger. Låt stå och dra i 20-30 min. Skär under ...