Text av: Tomas Bacoccoli

Jag har gått en promenad till baren hos Angelo och beställt en kaffe. Smuttar på det och ser mig runt. Angelo har fotbollsaffischer på väggarna, Milans startelva och spelprogrammet för hela säsongen. Han är ett riktigt Milan-fan. Jag fångar hans uppmärksamhet.

”Angelo, om du fick ställa en fråga till Gunnar Nordahls son, vad skulle du fråga då?”
”Riktiga Nordahl?”
”Ja, riktiga Nordahl.”
Angelo torkar bardisken och tittar på mig misstroget. Vad är det för fråga liksom.
”Var bor han?”
”Han bor i Sverige.”
”Då skulle jag fråga honom varför han inte bor här.”

Don Tommaso – Thomas Nordahl
Man behövde inte älska fotboll för att titta på Uno Kryss Due på TV3 på nittiotalet. Fotbollsprogrammet som i halvlek spenderade lika stora delar på Alessandro Del Pieros fina frisparkar som på italiensk mat och kultur. Ibland gick jag på toaletten innan första halvlek var slut bara för att inte missa Don Tommaso och hans ”Il viaggio continua” i pausen. Häromdagen slog det mig att Thomas Nordahl, som fyller 75 i år, den 24e maj för att vara exakt, har en hel del gemensamt med min son Rafael, som precis fyllt elva. Förutom att de båda gillar italiensk fotboll.

För både Rafael och Thomas flyttade nämligen till Italien när de var i dagisåldern. Hur var det egentligen att flytta till Italien som liten grabb? Jag undrade.

När jag ringer Thomas en lördagseftermiddag i april skiner solen på oss båda.
Han sitter och grillar korv med barnbarnen i Örebro och jag har precis avnjutit en gnocchi al pomodoro tillsammans med familjen här i Corciano. Vi blir båda avundsjuka på varandra. Efter lite artighetsfraser på blandad italienska och svenska börjar Thomas berätta om när han som litet barn flyttade ner till ett efterkrigsdrabbat Italien. Jag blir fast direkt, försöker se det framför mig. Familjeäventyret som det innebär att ta en sånt steg, smakerna och dofterna av ett Italien på 50-talet. Hans stora pappa som öser in mål för AC Milan och lilla modiga Thomas som springer ut på gatan i Milano för att skaffa vänner i ett nytt land.

Jag undrar hur det var att gå i skolan i Italien, som svensk.
”Svensk och svensk, mitt första språk var italienska”, säger Thomas och minns hur svårt han hade med svenskan. ”Men religionstimmarna var ju speciella” lägger han till.

Elin och jag fattade ett beslut när vi kom till Italien, våra barn skulle vara med på religionstimmarna. Jag hade förklarat för Elin att det inte var som i Sverige, att man inte studerade olika religioner här. Att här var det bara en religion som gällde. Jag brydde mig inte om huruvida barnen var med eller inte, men Elin ville inte att barnen skulle känna sig utanför. Dessutom sade alla att de ofta kollade på film de där timmarna. Visserligen filmer om Jesus och så, men film i alla fall.

Det tog bara några år för Thomas (precis som för Rafael) att ha bott längre i Italien än i Sverige.
Men Thomas var minsann protestant och skulle inte vara med på några religionstimmar inte, det hade föräldrarna beslutat. Han var den enda i klassen som inte var katolik och varje morgon, då religionstimmen inföll, fick han ta sin väska och gå och sätta sig inne hos vaktmästaren på skolan. Det var en snäll herre som förutom en stor nyckelknippa också hade ett träben han stolt brukade visa upp för Thomas. På vaktmästarens skrivbord stod alltid en bastflaska Chianti och vaktmästaren hällde självklart upp ett glas till Thomas när han ställt av sig väskan vid dörren, plus lite vatten förstås. Vin och vatten, det var vad barnen fick. Sedan hällde vaktis upp ett glas rött till sig själv också, utan vatten, och tog fram en kortlek.

”Spelade du kort och drack vin istället för att vara med på religionstimmen? På morgonen?”
”Det var han som fick mig att tycka om vin.” säger Thomas och skrattar.

Jag tänker att Rafaels vaktmästare (bidello på italienska) nog inte hade en flaska Chianti på skrivbordet, men undrar ändå var alternativet till de där filmerna skulle varit.

Thomas minns Italien som sitt hemland.
”Det jobbiga var inte att flytta till Italien. Jag var ju så liten. Det jobbiga var att flytta tillbaka till Sverige.”

Pappans fotbollsklubb hade ordnat med hemhjälp till familjen Nordahl i Milano.
En snäll dam som lagade trerätters måltider till lunch och middag. Det var en stor omställning att komma tillbaka till Sverige som tonåring för Thomas.
”Det var fantastiska måltider i Italien. Primo, secondo. Frukterna och grönsakerna. Och det var vardag! Att komma från det till pölsa och blodpudding i Sverige… Ja, tänk dig själv.”

Don Tommaso tystnar och jag tänker tillbaka på hur det var för mig att komma till Italien som liten.

Tomaterna, persikorna och melonen, för att inte tala om skinkan och pastan. Det var en dröm.

Vi kommer in på Uno Kryss Due
Hans reportageresor i Italien och jag frågar Thomas vilken region han föredrar i Italien, var tycker han maten är godast, men han duckar frågan direkt och säger att han ju gillar det mesta. Men Nils Liedholm, han gillade minsann spaghetti aglio olio peperoncino. Thomas berättar en anekdot om att Nisse alltid vägrade säga ordet salami. Italienarna fick lära sig att det där hette korv och inget annat. Vi skrattar, men sedan vänder Thomas på samtalet och frågar mig om min familjs resa, om hur Elin klarar språket. Han undrar om boken jag skrivit och jag berättar att vid sidan av mina barn är ”En bastu i Umbrien” det finaste jag åstadkommit här i livet. Än så länge i alla fall. Dessutom kommer den faktiskt ut den 24e maj, på Thomas sjuttiofemårsdag, så jag lovar att skicka ett ex.

Det måste kännas konstigt för någon som Don Tommaso att inte kunna ha åkt till Italien, givet omständigheterna som präglat världen. Hur mycket längtar han till Italien? Jag frågar honom och väver in min promenad upp till baren i frågan. Om att Angelo i baren precis undrade varför Thomas inte bodde här istället för i Sverige. Det blir tyst på riktigt för första gången sen vi började prata. Hade han lagt på? Det lät inte så.

Precis när jag tror att samtalet brutits säger han med värme i rösten, eftertänksamt, ”Säg till den där Angelo att jag snart kommer ner till Italien och att jag då lovar att komma förbi och svara på hans fråga.”

Tips:
Spaghetti aglio olio e peperoncino
Oss svenskitalienare emellan

Boktips:
Köp Tomas Bacoccolis bok ”En bastu i Umbrien”här.