Text av: Lena Martoglio Bomler

Som ung såg jag julen som en tid då jag var ledig och kunde resa. Jag var i Rom, i Paris och ett år firade jag på en strand på paradisön Boracay i Filippinerna. Först när jag blev mamma blev jultraditionen åter viktig.
Under flera år firade vi jul i Sverige. Så kom julen då vi skulle få svenska gäster på besök och jag förstod att de såg fram emot en riktigt traditionell italiensk jul.

Men vad visste jag om italienskt julfirande? Och vad skulle jag bjuda på?

I Italien är julen en religiös högtid med mer mystik än julpynt. Mina väninnor byter inte julgardiner eller lägger ut små röda dukar. Här har alla en klädd julgran i plast med ljusslingor som ingen förväntas dansa kring.

En julkrubba med många figurer är däremot ett måste. Den ställs fram i början av december men Jesusbarnet placeras först den 24:e.
Även tomten, Babbo Natale, är ett självklart inslag. Inte minst i reklamen. Men frågar du ett barn vem som kommer med julklapparna är det mer än troligt att du fortfarande får svaret Gesù bambino. Alltså Jesusbarnet.

Många familjer samlas på julaftonskvällen för att äta eller förbereda juldagslunchen. Kanske baka färsk pasta ihop före Midnattsmässan.
Traditionen med den stora jullunchen med släkten, ”Il pranzo di Natale”, som det så ofta skämtats om på bioduken är gammal. Trogna katoliker fastade förr på julaftonen medan andra valde att enbart äta fisk.

I norra Italien hölls enligt tradition en lunch först den 25 december då man åt och festade rejält medan man i t ex Rom började julfirandet den 24:e med en sen och ganska ”mager” middag bestående främst av fisk.

Vad man serverar på sitt julbord och när man äter varierar från region till region.
De jular jag firat med mina svärföräldrar åt vi sen middag på julaftonskvällen med både agnolotti med köttfyllning och en stek. Ungefär samma meny serverades sedan till lunchen dagen därpå.

För många anses det piemontesiska julbordet vara det bästa och det finns ett tiotal rätter som bara måste finnas med.
I Piemonte är sardeller, acciughe, basen i flera recept. T ex den varma såsen Bagna Càuda som till jul serveras på ugnsrostad paprika. Acciughe al verde, inlagda sardeller, äts med en klick smör på ett gott bröd och klassikern Vitello tonnato är tunnskuret kalvkött som serveras kallt med en majonnäs som innehåller både kapris, tonfisk och sardeller.

Som varm antipasto serveras ofta en vol au vent fylld med Fonduta, en ostsås gjord på Fontinaost från Val d’Aosta, och därefter potatismos med varm salami.

Min svärmor gjorde så goda Agnolotti, pastakuddar med köttfyllning, som här är självklara till jul. Hennes Brasato di Barolo, ett långkok på fint oxkött kokt i Barolovin från Piemonte, spred ljuvliga dofter i huset och svärfar fyllde glasen med Nebbiolo som smakade gudomligt. Som avslutning åt vi färska persikohalvor fyllda med amarettikakor.

En italiensk familjejul är verkligen både mat, värme och samvaro.

Buon Natale e Buone Feste!

Läs också:
En italiensk ”twist” på julbordet
Ingen jul utan Panettone