Text av: Tomas Bacoccoli
Bilder: privata
Bild ovan till höger: Leslie Leslie-Spinks

Skådespelerskan Violetta Barsotti och jag har liknande bakgrund. Så är det med de flesta av oss svenskitalienare. Det är som att vi kan varandras bakgrund lite. Vi förstår varandra. Och inte bara det, mina och Violettas vägar har faktiskt korsats.

”Min pappa var som solen.” är en av hennes första meningar när vi pratas vid i telefon. Jag vill höra mer, när jag går omkring i solskenet här i Umbrien medan Violetta tittar ut över ett snöigt Stockholm. Våren kämpar för att tränga igenom det postpendemiska bruset, i skuggan av ett krig. Över hela Europa. Märkliga tider och det känns tryggt att titta bakåt.

Våra pappor kom till Sverige för kärleken. Och det innebar fritt fall för båda. Hur skulle de leva och överleva? Carlo, som Violettas pappa heter, fick jobb på Gröna Lund.

”Jag tror han jobbade typ där man skjuter prick.” tänker Violetta högt. ”Men senare började han jobba med Teater Narren på Gröna Lund. Det var väl så det började.”

Violetta syftar på pappans svenskitalienska karriär inom film och teater. Carlo Barsotti blev film- och teaterregissör och han och hans hustru hjälpte sedermera till att översätta Dario Fo och alla hans texter till svenska. Det slutade med att de översatte Dario Fo hela vägen fram till ett Nobelpris i litteratur. Snacka om att bygga broar mellan Italien och Sverige.

Min egen pappa öppnade antikvariat på Drottninggatan, men kom snart på att det var en liten detalj med att ha butik som han verkligen inte gillade. Kunder. Han gillade inte hela konceptet med kunder. Eller vem som helst som störde honom med frågor om sådant som vilken idiot som helst borde veta. Han kastade ut de stackars kunderna och till slut gav både han och kunderna upp. Han skaffade en anonym lokal han kunde sitta i, på andra sidan Drottninggatan, över gården, och den fina butiken på Drottninggatsbacken sålde han och det är här Carlo Barsotti kommer in. Familjen Barsotti köpte alltså butiken och gjorde så småningom om den till ett av Stockholms mest ikoniska caféer, Tintarella di Luna. Pino, som agerat statist i en av Carlos filmer, ställde sig på andra sidan baren. Och gjorde succé. Han skulle senare starta Sosta, men nu var det Tintarella som gällde.

Både jag och Violetta minns hur det var när vi träffades. Våra familjer som satt och drack vin, skränade om italiensk kultur och mat i köket medan vi barn kollade på nån amerikansk VHS i vardagsrummet, åt popcorn i soffan. Antagligen i samband med att våra pappor skrivit på köp- och säljpapper.

De enda ställena i Stockholm där man kunde dricka italienskt kaffe var vid denna tid Café Pinocchio i Kungsan och just Tintarella di Luna på Drottninggatan. Här kunde du få smaka Sveriges första cornetto eller riktigt goda italienska panini. Det var nytt, svenskitalienarna öppnade dörren, men alla svenskar älskade detta. Dagarna för dåtidens franska café au lait var därmed räknade. De italienska caféerna skulle poppa upp som svampar och en av de allra första svamparna var Tintarella, min pappas förra butik och Violettas familjs nya café. Violetta själv började jobba på Tintarella, där hon blev lärjunge till Pino.

”Pino var verkligen ingen kaffesnobb.” poängterar Violetta när hon tänker tillbaka. ”Men på morgonen gick han ändå ut på gatan och andades in dagens luft, tittade upp i himlen och samlade intrycken och så gick han in och malde om kaffet efter inspiration av denna nyupplevda stund.” Jag kan inte låta bli att skratta. Violettas beskrivning för tankarna till filmen Mångalen på något sätt.

”Tintarella var mitt lilla låtsas-Italien.” fortsätter Violetta. ”Det var där jag hittade mig själv. Det var där alla träffades, som ett analogt Goda Italien.” skrattar hon. Och jag kommer ihåg. Jag vet exakt vad hon menar. Det var ju precis så det var.

Violettas svenska Italien var Tintarella, men hennes riktiga Italien var Toscana. Eller Erli i Ligurien. Hon minns somrarna, tanten med åsnan som gick förbi utanför familjens lilla hus. Pappa Carlo som lagade mat. Och farmor och farfar. Barndomens dofter. Tomaten och basilikan.

När vi lägger på så är jag kvar i det där livet från förr, i Violettas beskrivningar av det svenskitalienska 80-talet i vilket jag ju omedvetet var en del av. Det är en skön känsla, en fin tid att tänka tillbaka på. Och innan vi har lagt på har hon gett mig ett recept som jag ska använda redan ikväll. Tänk att det var så länge sedan jag fixade till en enkel Panzanella!

Violettas Panzanella

Ingredienser:
300g vitt italienskt lantbröd gärna några dagar gammalt.(ca 7-8 2cm tjocka skivor)
300g solmogna färska tomater
1 röd lök
1 kruka basilika (bladen)
Vatten ca 1 liter
3 msk vitvins vinäger
Olivolja av god kvalitet
Salt och peppar

Gör så här:
Skär brödet i kuber och lägg i en vid skål och täck med vattnet utblandat med vitvinsvinäger. Låt stå och dra i 20-30 min.

Skär under tiden löken i tunna skivor (kan blötläggas en stund i kallt vatten för att ta bort lite styrka) och tomaten i cm-stora bitar, hacka basilikabladen grovt. Lägg allt i en vid skål.

När brödet dragit klart kramar du försiktigt ur vätskan och blanda ned med tomat, lök och basilika. Ringla över olivolja efter behag och smaka av med salt och peppar. Njut som ett tillbehör, som en förrätt eller till din aperitivo!