Månar stora som parmesanostar
Text av: Tomas Bacoccoli
Jag har ett långt samtal med Britt Peruzzi, ett samtal som handlar om mig. Britt är författare men också reporter på Aftonbladet. Och hon intervjuar mig om min familjs val att bryta upp och flytta till Italien. Det är ett fint samtal, som slutar med att jag frågar om hennes namn. Det måste väl ändå vara italienskt? På något sätt lyckas jag vända på intervjun och några dagar senare är det jag som ställer frågorna och inte hon.
De flesta längtar till Italien, men för länge sedan var det faktiskt många som längtade bort därifrån. Som Britt Peruzzis mormor till exempel. Precis som många italienare efter kriget så hittade hon lyckan i Sverige.
”Min mormor Emilia föddes i Topit, på toppen av ett berg mitt i Istrien. Hon tog sig med en åsnetransport ner till hamnstaden Pola där hon skaffade jobb, familj och där hon levde till 1962 då ödet via Trieste och Rom tog henne till Sverige”, berättar Britt.
Hon och dottern Ines kom så till Helsingborg, där Ines träffade Romeo, som var där av samma anledning. Romeo och Ines fick så småningom en liten Britt och den lilla italienska familjen flyttade in i ett kedjehus i ett villaområde vid Öresund.
”Det kan ju låta väldigt svenskt, men det var en svenskitaliensk tillvaro med överdådiga helgmiddagar, ofta med gäster på fester som alltid slutade med skönsång, eller i alla fall med sång.”
Britt skämdes förstås för familjens högljudda, italienska vanor som barn men idag ser hon på det hela med andra ögon. De var inte högljudda, de var ju bara spontana och glada. Men som barn är det inte alltid lätt att ha utländskt påbrå.
”Varje sommar inför den årliga Medelhavssemestern packade familjen bilen full i Helsingborg.” fortsätter Britt. ”Resväskor, badskor, böcker och mormors norditalienska wienerschnitzlar och kokta ägg som skulle räcka på resan genom Europa men som vi åt upp redan i väntan på Tysklandsfärjan i danska Rödby. Haha.”
Precis som alla svenskitalienare spenderades stor tid av sommaren på autobahn, på väg, antingen på väg till Italien eller till Sverige. Och fortfarande när Britt rullar in i eller landar i Italien så drabbas hon av nostalgi. Det är som att alla barndomsminnen, alla salta sommarlov med alla nära och kära som gått bort, euforiska middagar, diskussioner långt in på natten, fullmånar stora som parmesanostar – allt bara slår emot henne.
”Jag är helt nostalgistyrd och ibland är det riktigt smärtsamt”, säger hon.
Jag minns det lite på samma sätt som Britt. Årets första medelhavsdopp var alltid heligt. Den känslan sitter kvar hela livet och varje gång det händer är det som att bli barn igen. Värmen, saltvattnet runt läpparna och den goda maten. Framförallt den goda maten.
I Britts deckarserie, med Alda Luppi i huvudrollen, är maten central. Hon skriver ofta in många dofter i sin Rivieran-serie. Från espresson och mortadellamackorna i bardisken, från mimosa och till och med från vespatrafiken. Tillsammans med ljudkonserten som brukar omge dessa dofter kan man inte känna sig annat än “a casa”. När hon skriver använder hon stort sett bara mat och recept från sina barndomsminnen. Det blir mycket friterade bläckfiskar, tryffel, vildsparris och venetianska frityrbollar, på och mellan raderna.
”Läsarna kommenterar ofta att de blivit hungriga av att läsa!” skrattar Britt. ”Jag känner mig känslomässigt mer hemma i Italien men har inga problem med att gå ut och in i mina två olika landsidentiteter. Är det inte rent av lite av en italiensk konst att vara en kameleont?”
Nuförtiden för Britt vidare mormoderns smakarv till dottern Alba, 14 år. Hon älskar allt gott, oavsett var i världen maten kommer ifrån, men speciellt allt det italienska. Och speciellt Gulasch triestino, vars underbara norditalienska recept finns med här.
Gulasch triestino
En viktig skillnad mellan denna norditalienska gulasch och den ungerska är att denna ska ha lika mycket kött som lök och konsistensen ska vara mer mustig än ”grytig”.
Ingredienser: (4 pers)
1,2 kg oxkött (lhögrev eller kind)
1,2 kg gul lök
1 msk starkt paprikapulver
3 msk milt, sött paprikapulver
9 dl buljong
2 glas rött vin (gärna av den lokala Refoscodruvan från Friuli/Istrien)
1 msk kummin
smör
salt, peppar, mejram
(eventuellt kan bitar av morot eller svartrot adderas i grytan sista timmen)
olivolja
Gör så här:
Hacka löken grovt och skär köttet i cirka 4 cm stora bitar. Värm olja i en djup panna. Mjöla köttbitarna och bryn på hög värme på alla sidor. Lägg köttet i en skål. Värm buljongen i en kastrull. Värm ny olja i pannan och bryn löken. Häll tillbaka köttet i pannan och tillsätt paprikorna samt kummin. Rör om ordentligt och avsluta med att hälla i de två glasen vin.
Låt alkoholen i vinet koka bort och tillsätt sedan den varma buljongen. Låt koka under lock på låg värme i cirka tre timmar. Rör om minst varje halvtimme.
Salta efter behov och först på slutet. Vill du ha morötter och svartrot med i receptet är det dags för dem nu. Ta bort locket och fortsätt att koka 30 minuter eller tills vätskan nästan avdunstat. Bestäm utifrån smak och konsistens hur mycket vätska, smör och kryddor du behöver.
Servera med potatismos eller polenta. Kan med fördel serveras dagen efter.
Månar stora som parmesanostar
Text av: Tomas Bacoccoli
Jag har ett långt samtal med Britt Peruzzi, ett samtal som handlar om mig. Britt är författare men också reporter på Aftonbladet. Och hon intervjuar mig om min familjs val att bryta upp och flytta till Italien. Det är ett fint samtal, som slutar med att jag frågar om hennes namn. Det måste väl ändå vara italienskt? På något sätt lyckas jag vända på intervjun och några dagar senare är det jag som ställer frågorna och inte hon.
De flesta längtar till Italien, men för länge sedan var det faktiskt många som längtade bort därifrån. Som Britt Peruzzis mormor till exempel. Precis som många italienare efter kriget så hittade hon lyckan i Sverige.
”Min mormor Emilia föddes i Topit, på toppen av ett berg mitt i Istrien. Hon tog sig med en åsnetransport ner till hamnstaden Pola där hon skaffade jobb, familj och där hon levde till 1962 då ödet via Trieste och Rom tog henne till Sverige”, berättar Britt.
Hon och dottern Ines kom så till Helsingborg, där Ines träffade Romeo, som var där av samma anledning. Romeo och Ines fick så småningom en liten Britt och den lilla italienska familjen flyttade in i ett kedjehus i ett villaområde vid Öresund.
”Det kan ju låta väldigt svenskt, men det var en svenskitaliensk tillvaro med överdådiga helgmiddagar, ofta med gäster på fester som alltid slutade med skönsång, eller i alla fall med sång.”
Britt skämdes förstås för familjens högljudda, italienska vanor som barn men idag ser hon på det hela med andra ögon. De var inte högljudda, de var ju bara spontana och glada. Men som barn är det inte alltid lätt att ha utländskt påbrå.
”Varje sommar inför den årliga Medelhavssemestern packade familjen bilen full i Helsingborg.” fortsätter Britt. ”Resväskor, badskor, böcker och mormors norditalienska wienerschnitzlar och kokta ägg som skulle räcka på resan genom Europa men som vi åt upp redan i väntan på Tysklandsfärjan i danska Rödby. Haha.”
Precis som alla svenskitalienare spenderades stor tid av sommaren på autobahn, på väg, antingen på väg till Italien eller till Sverige. Och fortfarande när Britt rullar in i eller landar i Italien så drabbas hon av nostalgi. Det är som att alla barndomsminnen, alla salta sommarlov med alla nära och kära som gått bort, euforiska middagar, diskussioner långt in på natten, fullmånar stora som parmesanostar – allt bara slår emot henne.
”Jag är helt nostalgistyrd och ibland är det riktigt smärtsamt”, säger hon.
Jag minns det lite på samma sätt som Britt. Årets första medelhavsdopp var alltid heligt. Den känslan sitter kvar hela livet och varje gång det händer är det som att bli barn igen. Värmen, saltvattnet runt läpparna och den goda maten. Framförallt den goda maten.
I Britts deckarserie, med Alda Luppi i huvudrollen, är maten central. Hon skriver ofta in många dofter i sin Rivieran-serie. Från espresson och mortadellamackorna i bardisken, från mimosa och till och med från vespatrafiken. Tillsammans med ljudkonserten som brukar omge dessa dofter kan man inte känna sig annat än “a casa”. När hon skriver använder hon stort sett bara mat och recept från sina barndomsminnen. Det blir mycket friterade bläckfiskar, tryffel, vildsparris och venetianska frityrbollar, på och mellan raderna.
”Läsarna kommenterar ofta att de blivit hungriga av att läsa!” skrattar Britt. ”Jag känner mig känslomässigt mer hemma i Italien men har inga problem med att gå ut och in i mina två olika landsidentiteter. Är det inte rent av lite av en italiensk konst att vara en kameleont?”
Nuförtiden för Britt vidare mormoderns smakarv till dottern Alba, 14 år. Hon älskar allt gott, oavsett var i världen maten kommer ifrån, men speciellt allt det italienska. Och speciellt Gulasch triestino, vars underbara norditalienska recept finns med här.
Gulasch triestino
En viktig skillnad mellan denna norditalienska gulasch och den ungerska är att denna ska ha lika mycket kött som lök och konsistensen ska vara mer mustig än ”grytig”.
Ingredienser: (4 pers)
1,2 kg oxkött (lhögrev eller kind)
1,2 kg gul lök
1 msk starkt paprikapulver
3 msk milt, sött paprikapulver
9 dl buljong
2 glas rött vin (gärna av den lokala Refoscodruvan från Friuli/Istrien)
1 msk kummin
smör
salt, peppar, mejram
(eventuellt kan bitar av morot eller svartrot adderas i grytan sista timmen)
olivolja
Gör så här:
Hacka löken grovt och skär köttet i cirka 4 cm stora bitar. Värm olja i en djup panna. Mjöla köttbitarna och bryn på hög värme på alla sidor. Lägg köttet i en skål. Värm buljongen i en kastrull. Värm ny olja i pannan och bryn löken. Häll tillbaka köttet i pannan och tillsätt paprikorna samt kummin. Rör om ordentligt och avsluta med att hälla i de två glasen vin.
Låt alkoholen i vinet koka bort och tillsätt sedan den varma buljongen. Låt koka under lock på låg värme i cirka tre timmar. Rör om minst varje halvtimme.
Salta efter behov och först på slutet. Vill du ha morötter och svartrot med i receptet är det dags för dem nu. Ta bort locket och fortsätt att koka 30 minuter eller tills vätskan nästan avdunstat. Bestäm utifrån smak och konsistens hur mycket vätska, smör och kryddor du behöver.
Servera med potatismos eller polenta. Kan med fördel serveras dagen efter.
Mer av Tomas Bacoccoli !
Lite peperoncino skadar aldrig
Jag började laga mat i femtonårsåldern och sedan dess har peperoncinon varit min bästa vän i köket. Och de svenska vänner som jag introdud..
Vem är Natalie Montanari?
Oss svenskitalienare emellan,Reportage,Tomas Bacoccoli
Cia Berg, ni vet hon som spelade i Ubangi med Orup och framförallt i det coola bandet Whale, tillsammans med Henrik Schyffert.
Hur hamnade jag här
Livet ger oss stödhjul, tills vi är ungefär tjugofem år gamla. Sedan tas stödhjulen bort. Då känns det som att någon håller i pakethållaren istället, det är fortsatt lite vingligt liksom men det funkar.
Umbricelli med Bianchetto
Reportage,Pasta,Vi Gillar,Tomas Bacoccoli
Umbricelli .. Fåglarna kvittrar och jackan hänger kvar hemma i hallen. Våren är här. Det är snart dags att klippa olivträden. Och man kan ana vildsparrisen i diket.
Mer av Tomas Bacoccoli !
Olivolja och Kärlek
Olivolja, oliverna och olivträden är alla mytomspunna. På italienska är olivträdet maskulint (l’ulivo), frukten feminin (l’uliva) och oljan som kommer
Umbrisk kycklingleverpaté
Mat av alla slag har alltid varit en självklar del av mitt liv. Det har alltid handlat om råvarorna och strävan efter enkelheten och ...